Milstolpe

Vissa räknar ner till beräknad dag för förlossning. Jag har räknat ner till idag. På samma dag i graviditeten som jag idag befinner mig på, 35+6, bestämde sig barn nummer ett för att det var dags att komma till världen. Så på sätt och vis har jag nog hela tiden tänkt att bara jag klarar mig till idag så är allt lugnt sedan. Nu kan bebisen få komma när den vill utan att jag ska behöva känna mig stressad för att den är för tidig. När som helst blir bra nu. Jag har tagit mig förbi en milstolpe.

Vuxen

Hurra för mig!

Jag är så glad så jag måste skrika ut det överallt: Jag har fast jobb! Trots att jag redan har en fin man, en fantastisk son och en vild bebis i magen, förutom två bilar och ett hus, så känns det äntligen som att jag har fått bli vuxen på riktigt. Nu är nog alla rutor ikryssade!

Vintern rasat och tiden rusar

April är över. April var en riktigt förkyld och allmänt dålig månad. Bihåleinflammation och högt blodtryck. Men nu mås det bra. Men det gick snabbt det här, april redan över? Det är nu allt det där som skulle hända "sen", så långt fram, börjar närma sig. Lugnare schema på jobbet t.ex. (frånsett all rättning som kommer att begrava mig de närmsta veckorna).

Att vara gravid med barn nummer ett innebar för mig att vara helt upptagen med att vänta barn. Allt handlade om att vänta på och förbereda inför bebisens ankomst. Med tvåan är det ganska annorlunda. Jag hinner inte riktigt ägna så mycket tankeverksamhet åt det snart kommer en bebis. Mer än när jag önskar att den lille ska stanna där inne i magen tills det verkligen är dags.

Storebror han hade ju lite bråttom ut. Dels var han tidig, dels gick det snabbt. Om tvåan kommer vid samma tidpunkt som ettan så innebär det att jag och herrn är tvåbarnsföräldrar om en vecka. Galet! Det är ju fortfarande en del som behöver göras. Fixa med spjälsängen, ta ner en massa saker från vinden, kanske packa en liten BB-väska ifall det helt plötsligt händer... kläder till bebis är åtminstone tvättade och ligger i en låda och väntar (vansinnigt små - är bebisar verkligen så små?).

För övrigt är jag väldigt nyfiken på vem det är där inne i magen. Jag håller tummarna för att det är en precis lika underbar unge som ettan. Någon som kryper ner bredvid mig i soffan och säger: "Mamma, du är en sötkorv."

Tre fjärdedelar

Snart har 30 hela veckor gått av den här graviditeten. Det innebär alltså att det är bara 10 veckor kvar. Plus eller minus lite tid såklart, man kan aldrig vara säker... Det är verkligen annorlunda att vänta tvåan än att vänta ettan. Med ettan var jag helt uppslukad av att vara gravid, all tid gick åt till att planera för bebisens ankomst. Det var så mycket som skulle inhandlas och organiseras, vi skulle bestämma oss för en barnvagn och komma överens om vad bebisen skulle heta. Nu känns det som att det funderas ganska lite över tvåan. Vi har knappt diskuterat namn (även om åtminstone jag vet vad jag gillar bäst och ettan tycker att det räcker bra med 'bäbis') och både vagnar, kläder och andra tänkbara attiraljer finns i överflöd. Att så lite fokus ligger på bebisen i magen beror väl på att ganska mycket fokus hamnar på det barn som faktiskt redan upptar vår tid. Men ändå... ganska skönt att inte gå och vänta hela tiden ändå!

Jag kan även konstatera att med barn nummer två blir magen bra mycket större. Eller så kommer jag helt enkelt inte ihåg hur det var förra gången... Men jag känner mig större nu! Dessutom känner jag mig mer obekväm. Det är tungt att gå i trappor, magen är i vägen hela tiden och benen svullnar. Tvåan är även ordentligt duktig på att sparkas och ibland känns det som att det är rena utbrytningsförsök som pågår.

Trots detta är det ändå bra härligt. Snart har vi en bebis! Har snusat lite på grannbebisen ett par gånger som inte är mer än ett par veckor gammal och ja, längtan har blivit bra mycket större av det. Ge mig min bebis nu!

Kära hjärtanes

Ytterligare en hjärtlig dag som passerar helt ofirad. Vi är inte så romantiska av oss, herr Visser och jag - varken till vardags eller till högtid. Om vi nu kan räkna alla hjärtans dag som en högtid?

Jag har nu nått det stadium i havandeskapet där det börjar bli väldigt obekvämt med en växande mage. Sedan några veckor tillbaka börjar det kännas obekvämt att ligga precis hur jag vill när jag ska sova. Till detta har vi nu lagt ett obehagligt tryck under revbenen på höger sida om jag sitter i säckig ställning för länge; eller kör bil för den delen. Jag har glatt mig åt att just detta tryck inte givit sig tillkänna då jag med vilden här hemma kände det väldigt tidigt. Men det var alltså för bra för att vara sant att räkna bort det helt. Bara en sisådär 15 veckor av växande bekvämlighetsbekymmer kvar alltså! Eller om vi ska se det från den ljusa sidan - faktiskt bara 15 veckor kvar tills vi har dubbelt så många barn att älska!

För övrigt firar vi sportlov jag och lilleman. Just idag har vi armbågats med många andra sportlovsfirare i ett badhus. Han älskar att plaska runt vår lille fisk, ville inte åka hem ens efter tre timmars lek. Gissa om han var trött efter det? Till råga på allt var han uppe ovanligt tidigt i morse. Så med lite tur slumrar han innan åtta ikväll; så kanske jag och herrn i huset kan få lite soffmys för oss själva för ovanlighetens skull - såhär på en ovanligt hjärtlig dag och allt!

Allmän egendom?

Då har det hänt. Magpetet. En gravidmage är väl allas mage? Det är ganska fascinerande ändå - de flesta är väldigt noggranna med sina personliga sfärer och är inte alls särskilt intima av sig. Speciellt inte med någon som man inte är nära vän med. Men så kommer en gravidmage in i bilden och vips! så är det helt okej att klappa lite på någon annan. Egentligen stör det mig inte sådär överdrivet mycket, men det tål ändå att kommenteras. Den här gången var det en elev. Ett ganska försiktigt pet, men jag bara tittade på elev i fråga och log lite fånigt/läskigt. Lite svårt att förhålla sig till är det allt ändå.

För övrigt så har de grå hårstråna givit sig till känna såhär lagom till att jag ska bli tvåbarnsmor. Tantig har jag väl varit innan ur vissa aspekter - men grå hår? Jag såg ett idag och blev genast lite deprimerad. Drog bort det fastän jag vet att jag inte borde. Ska bekänna allt för min frisör när jag sitter i heta stolen vid nästa tillfälle. Bekänna färg för att få färg?

Argbigga

Och det är tydligen nu det är dags att börja fundera. Hur ska det gå det här egentligen? Förra gången jag var gravid så kände jag mig ganska harmonisk. Den här omgången betecknas nog snarare hormonisk. Visst, jag kan vara ganska lättretlig även utan bebis i magen, men nu är det liksom ingen hejd på irritationsmomenten. Och då måste jag ju fråga mig - när jag inte ens själv tycker det är särskilt trevligt, hur är det då för herr Visser och vår lilla vilding? Stackars pojkar...

För övrigt har jag just avklarat en helg i karantän då kräksjukan slog till natten mot fredag. Sådant gör ju inte direkt underverk för humöret det heller.

Annat att lägga till handlingarna är att vi blivit med barnvagn igen. För fjärde gången... konstigt det där, hur många vagnar jag känner att vi behöver. Det värsta är att jag i nuläget känner att vi kommer behöva allihop.

Tvåan

Okej. Blogg var det ja. Alltför lätt att falla in i gamla mönster. Det vill säga - inte blogga alls.

Nu så! Nu tar vi tag i detta!

I morgon är en spännande dag. Då ska jag och herr Visser få se hur det står till med tvåan. Ska bli trevligt att få bildbevis, även om jag inte tvivlar lika starkt på hur det ligger till nu som jag gjorde första gången.

För övrigt lever vi ett vanligt Svensson-liv. Ganska trötta, förvirrade och inte alls särskilt roliga människor. Starkt bevis på det är dagens näst roligaste: Såhär i terminsstart har man inte alltid koll på läget och jag lyckades förtränga hur det nya schemat såg ut och glömde bort min klass. När jag väl kom till insikt var jag 15 minuter sen. Jag skumpade iväg det snabbaste jag kunde till salen och jo - där satt hela bunten och bara väntade. Goingar!

Dagens absolut roligaste stod vildingen här hemma för. Mitt under brinnande matlagning och brödbak anade jag oråd, kontrollerade vildingens bakdel och bad honom sedan gå upp för trappan och tala om för sin pappa att han behövde ny blöja. Vildingen hävdade å det bestämdaste att han inte alls behövde ny blöja. Ändå började han klättra upp för trappan. Halvvägs upp hör jag honom glatt hojta: "Pappa! Jag har INTE bajsat!"

På't igen

Då var det dags. Jag känner att jag behöver göra något åt denna bloggtystnad som hägrat här det senaste (dryga) året. Det har liksom inte riktigt funnits varken tid eller ork nu när jag varit både heltidsarbetande och heltidsmamma. Fråga mig inte ens hur den ekvationen går ihop, för det gör den knappt.

Nu däremot finns det lust igen. Och jag har något att berätta. I början av juni, om allt vill sig väl, kommer tvåan till världen. Jag och herrn blir tvåbarnsföräldrar och busungen här hemma blir storebror. Efter helgerna hägrar ultraljud så då hoppas vi på bildbevis.

Vi hörs! Lite oftare än på sistone, jag lovar.

Ibland så undrar jag

Helt plötsligt så händer det. Jag fick feeling och kände att jag måste.

Jag tänker, alltså är jag. Eller? Ibland när jag tänker så känner jag väldigt mycket att jag är. Att jag finns. För det gör ont att fundera och tänka.

Ibland så undrar jag vad det är för värld vi har satt vårt barn till. Att bli mamma är att bli blödig, åtminstone har det varit så i mitt fall. Jag gråter väldigt lätt. Ibland för stort, andra gånger för smått. Jag blir väldigt illa berörd när jag gång efter annan informeras via media om barn som far illa. Självklart blev jag illa berörd innan också, men nu är det rakt upp i ansiktet; tänk om det var mitt barn?

I förra månaden - en mamma har ihjäl båda sina barn för att hon själv inte mår bra.

I förra veckan - en fyraårig pojke mördas utan förklaring.

Igår - en flicka dör i en tragisk olycka på en kyrkogård.

Kan man göra annat än att sätta sig ned vid köksbordet och känna sig liten och maktlös?

Att jobba inom skolan, i mitt fall med ungdomar, kan utifrån detta med att själv vara förälder kännas både betungande och befriande. Betungande, för jag ser hur vissa far illa. Hur vissa inte passar in - varken bland sina jämnåriga eller i denna institutionaliserade mall vi tvingar på dem. Jag ser hur andra mår dåligt, av många olika orsaker. Jag ser att alla inte får den hjälp de behöver. Och jag önskar så innerligt att jag ska kunna skydda min son från allt detta som tynger andra. Befriande, för jag ser hur vissa lyckas. Hur de knäcker koden, blir socialt och kunskapsmässigt kompetenta. Jag ser hur de trivs och mår bra, att de har vänner och vuxna som bryr sig. Jag ser hur skolan har ett skyddsnät som fångar upp många och kan bidra till att negativa trender vänds. Och jag önskar så innerligt att min son ska få må bra, få ha vänner och känna att han kommer känna att han har vuxna som älskar och stöttar honom.

Om bara två månader ska min son påbörja sin skolkarriär. Förskolan. Han ska in i systemet, fostras och bildas. Växa upp, bli någon, bli något. Någon annan ska ta hand om mitt barn. Och han får börja med en nödlösning. I en barack lite väl långt ifrån hemmet. Kanske ska vi vara glada över att han får en plats över huvud taget. Men jag förfasar mig mest över att vi kommer behöva flytta på honom efter sommaren. Även om det är vårt val så känns det nästan tvunget.

Idag är det FN-dagen. En dag för mänskliga rättigheter. Det firar vi på min skola. Vi hyllar faktiskt demokrati och tolerans hela veckan. Men det inleds med att vi blir påminda om hur hemsk den här världen är. Ett bildspel som kastar verkligheten i ansiktet på mig, och andra, igen. Där och då kan jag inte vara maktlös och liten, för åtminstone på jobbet behöver jag vara vuxen och stark. Men sedan gömmer jag mig vid mitt skrivbord och berättar för världen hur hopplös jag känner mig.

Och inte vet jag om det är bra att skriva när man få feeling. Men nu måste jag fortsätta vara vuxen och jobba för att den här världen ska bli lite bättre. Så jag vågar hoppas, vågar känna att min son kan växa upp och bli en hel människa.