Ibland så undrar jag

Helt plötsligt så händer det. Jag fick feeling och kände att jag måste.

Jag tänker, alltså är jag. Eller? Ibland när jag tänker så känner jag väldigt mycket att jag är. Att jag finns. För det gör ont att fundera och tänka.

Ibland så undrar jag vad det är för värld vi har satt vårt barn till. Att bli mamma är att bli blödig, åtminstone har det varit så i mitt fall. Jag gråter väldigt lätt. Ibland för stort, andra gånger för smått. Jag blir väldigt illa berörd när jag gång efter annan informeras via media om barn som far illa. Självklart blev jag illa berörd innan också, men nu är det rakt upp i ansiktet; tänk om det var mitt barn?

I förra månaden - en mamma har ihjäl båda sina barn för att hon själv inte mår bra.

I förra veckan - en fyraårig pojke mördas utan förklaring.

Igår - en flicka dör i en tragisk olycka på en kyrkogård.

Kan man göra annat än att sätta sig ned vid köksbordet och känna sig liten och maktlös?

Att jobba inom skolan, i mitt fall med ungdomar, kan utifrån detta med att själv vara förälder kännas både betungande och befriande. Betungande, för jag ser hur vissa far illa. Hur vissa inte passar in - varken bland sina jämnåriga eller i denna institutionaliserade mall vi tvingar på dem. Jag ser hur andra mår dåligt, av många olika orsaker. Jag ser att alla inte får den hjälp de behöver. Och jag önskar så innerligt att jag ska kunna skydda min son från allt detta som tynger andra. Befriande, för jag ser hur vissa lyckas. Hur de knäcker koden, blir socialt och kunskapsmässigt kompetenta. Jag ser hur de trivs och mår bra, att de har vänner och vuxna som bryr sig. Jag ser hur skolan har ett skyddsnät som fångar upp många och kan bidra till att negativa trender vänds. Och jag önskar så innerligt att min son ska få må bra, få ha vänner och känna att han kommer känna att han har vuxna som älskar och stöttar honom.

Om bara två månader ska min son påbörja sin skolkarriär. Förskolan. Han ska in i systemet, fostras och bildas. Växa upp, bli någon, bli något. Någon annan ska ta hand om mitt barn. Och han får börja med en nödlösning. I en barack lite väl långt ifrån hemmet. Kanske ska vi vara glada över att han får en plats över huvud taget. Men jag förfasar mig mest över att vi kommer behöva flytta på honom efter sommaren. Även om det är vårt val så känns det nästan tvunget.

Idag är det FN-dagen. En dag för mänskliga rättigheter. Det firar vi på min skola. Vi hyllar faktiskt demokrati och tolerans hela veckan. Men det inleds med att vi blir påminda om hur hemsk den här världen är. Ett bildspel som kastar verkligheten i ansiktet på mig, och andra, igen. Där och då kan jag inte vara maktlös och liten, för åtminstone på jobbet behöver jag vara vuxen och stark. Men sedan gömmer jag mig vid mitt skrivbord och berättar för världen hur hopplös jag känner mig.

Och inte vet jag om det är bra att skriva när man få feeling. Men nu måste jag fortsätta vara vuxen och jobba för att den här världen ska bli lite bättre. Så jag vågar hoppas, vågar känna att min son kan växa upp och bli en hel människa.