Kära hjärtanes

Ytterligare en hjärtlig dag som passerar helt ofirad. Vi är inte så romantiska av oss, herr Visser och jag - varken till vardags eller till högtid. Om vi nu kan räkna alla hjärtans dag som en högtid?

Jag har nu nått det stadium i havandeskapet där det börjar bli väldigt obekvämt med en växande mage. Sedan några veckor tillbaka börjar det kännas obekvämt att ligga precis hur jag vill när jag ska sova. Till detta har vi nu lagt ett obehagligt tryck under revbenen på höger sida om jag sitter i säckig ställning för länge; eller kör bil för den delen. Jag har glatt mig åt att just detta tryck inte givit sig tillkänna då jag med vilden här hemma kände det väldigt tidigt. Men det var alltså för bra för att vara sant att räkna bort det helt. Bara en sisådär 15 veckor av växande bekvämlighetsbekymmer kvar alltså! Eller om vi ska se det från den ljusa sidan - faktiskt bara 15 veckor kvar tills vi har dubbelt så många barn att älska!

För övrigt firar vi sportlov jag och lilleman. Just idag har vi armbågats med många andra sportlovsfirare i ett badhus. Han älskar att plaska runt vår lille fisk, ville inte åka hem ens efter tre timmars lek. Gissa om han var trött efter det? Till råga på allt var han uppe ovanligt tidigt i morse. Så med lite tur slumrar han innan åtta ikväll; så kanske jag och herrn i huset kan få lite soffmys för oss själva för ovanlighetens skull - såhär på en ovanligt hjärtlig dag och allt!

Allmän egendom?

Då har det hänt. Magpetet. En gravidmage är väl allas mage? Det är ganska fascinerande ändå - de flesta är väldigt noggranna med sina personliga sfärer och är inte alls särskilt intima av sig. Speciellt inte med någon som man inte är nära vän med. Men så kommer en gravidmage in i bilden och vips! så är det helt okej att klappa lite på någon annan. Egentligen stör det mig inte sådär överdrivet mycket, men det tål ändå att kommenteras. Den här gången var det en elev. Ett ganska försiktigt pet, men jag bara tittade på elev i fråga och log lite fånigt/läskigt. Lite svårt att förhålla sig till är det allt ändå.

För övrigt så har de grå hårstråna givit sig till känna såhär lagom till att jag ska bli tvåbarnsmor. Tantig har jag väl varit innan ur vissa aspekter - men grå hår? Jag såg ett idag och blev genast lite deprimerad. Drog bort det fastän jag vet att jag inte borde. Ska bekänna allt för min frisör när jag sitter i heta stolen vid nästa tillfälle. Bekänna färg för att få färg?